Per Gessle på Sofiero 2007-07-19

gessle_070719_05.jpg (107039 bytes)
Mats och Monica

gessle_070719_06.jpg (116358 bytes)
Bengt och 1/2 Annika

gessle_070719_07.jpg (127221 bytes)
M&M

gessle_070719_09.jpg (102596 bytes)
Madde

gessle_070719_10.jpg (73344 bytes)
Patrik och Renée

gessle_070719_11.jpg (81830 bytes)

gessle_070719_13.jpg (82873 bytes)

gessle_070719_15.jpg (100450 bytes)

gessle_070719_17.jpg (65578 bytes)
Per Gessle på scenen

gessle_070719_19.jpg (102990 bytes)
Stefan och Alexandra

gessle_070719_22.jpg (87504 bytes)
En trött Mats
( notera öronpropparna )

gessle_070719_23.jpg (51127 bytes)

gessle_070719_24.jpg (67704 bytes)

gessle_070719_25.jpg (51941 bytes)

gessle_070719_26.jpg (47772 bytes)
Fotoförbud råder på koncerten, där av spionkvaliteten på bilderna, SE K750i

Copyright 2007

Recension från HD:

Akustiska versionen kvällens bästa stund" "Jag är svag för Gessles öga för det enkla, hans förkärlek för bas-trummor-gitarr-klaviatur-konceptet. Även om ljudet, ljuset och scenen är det bästa man kan köpa för pengar är det i grund och botten bara en klassisk rockshow. Det är omöjligt att inte förföras av less-is-more-tanken." Läs Torgny Nilssons recension av Per Gessles konsert på Sofiero slott.

NÖJE. Genom mitt nedrullade bilfönster hör jag Per Gessle med band köra "Sommartider" inför ett fullsatt Sofiero. När den tar slut stiger 10 000 röster upp mot en klar mörk himmel. Sommarens konsert i Helsingborg är på väg att ta slut.

"En händig man"-turnén fiaskostämplades redan i början av sommaren sedan biljettförsäljningen visat sig vara något lägre än inför "Mazarin"-turnén 2003. Men trippel platina för albumet och sedan 17000 besökare vid premiären på Örjans vall har fått olyckskorparna att tystna. Det finns fortfarande biljetter kvar att köpa till konserterna i Varberg, Malmö och de andra platserna som kommer att få besök av Gessle med band men något fiasko kommer sommarens Sverigesväng inte att bli. Ingen som var på Sofiero kommer att klaga.

"Juni juli augusti" är något så ovanligt som en Gessleflopp, men trots det inleder den kvällen, förmodligen i kraft av sitt sommartema. Den och "Puls" utgör ingen stark början. Inte förrän i Doorspastischen "Jag talar med min müsli", ett av de bättre spåren på "En händig man", snurrar gitarristerna Christoffer Lundquist och MP Persson igång på allvar bakom veteranen Clarence Öfwermans klaviaturer. Jag är svag för Gessles öga för det enkla, hans förkärlek för bas-trummor-gitarr-klaviatur-konceptet. Även om ljudet, ljuset och scenen är det bästa man kan köpa för pengar är det i grund och botten bara en klassisk rockshow han ger. Det är omöjligt att inte förföras av less-is-more-tanken.

I "När alla vänner gått hem" går bandet av scen och kvar blir bara Gessle själv och bakgrundssångerskan Helena "Sandy Mouche" Josefsson. Deras andlösa röster både liknar och kompletterar varandra och den akustiska versionen blir för mig kvällens bästa stund. Efter nyinsatta "Om du bara vill" kommer bandet tillbaka i "Jag skulle vilja tänka en underbar tanke" och med hits som "Kung av sand" och "Nu kommer alla känslorna" piskar Gessle upp stämningen. Överdrivet rockiga versioner av "Födelsedag" och "Fru Nordin" tar ner oss lite innan "Gå och fiska" får upp oss igen inför extranumren.

Med "Ljudet av ett annat hjärta", "Ska vi älska" och "Sommartider" räknar jag till tio Gyllene-låtar, och det är också de som får de absolut största gensvaret hos en överentusiastisk publik. Men trots det är Gessle ingen publikfriare. Han väljer bort flera "självklara" nummer, som "Flickorna i TV 2" och "Tuffa tider". Och även om jag gärna sett han han avslutat med "Solsbury hill"-plankan "Samma gamla vanliga visa", vackrast på "En händig man", låter den snart 30 år gamla "En hälsning" snyggt som avslutning. När sommaren 2007 summeras skulle jag inte bli förvånad om den visade sig vara Gessles.

Recension från Sydsvenskan:

En förutsägbar föreställning" Av Håkan Engström Först publicerad: 20 juli 2007 11:29, Senast uppdaterad: 20 juli 2007 15:05

När Per Gessle spelar finns det en enkel logik: Ju större hit, desto gladare tillrop - alldeles bortsett från hur musiken faktiskt låter. Igår spelade han på Sofiero i Helsingborg.

Halvvägs in i kvällen, fullständigt oväntat, stegade Per Gessle fram till mikrofonen, berättade att ”det här är en helt ny låt”, fyrade av ett leende, vände sig självsäkert mot bandet och räknade in.

Vad som följde är bortom beskrivning. Den bästa låt som skapats av människohänder. Den elegantaste ackordsekvens som någonsin följts. En jublande refräng som får alla tidigare hörda refränger att låta som Torbjörn Fälldin en tidig februarimorgon i riksdagens talarstol.

Och publiken blev som förryckt. Jublade oavbrutet i vad som kändes som en evighet. Människor som inte kände varandra förenades spontant i omfamningar och påtryckargrupper. Strax närmade sig en gruppering scenkanten och bad att få tala med Per. De avsade sig rätten att i framtiden få höra ”Sommartider” eller ”Nu kommer alla känslorna”, i utbyte mot chansen att få ta del av det dagsfärska och oprövade. En högljudd fraktion på vänsterflanken krävde ett generellt förbud mot alla låtar som namndroppar Buddy Holly.

Allt detta? ...är givetvis bara ett påhitt.

I själva verket står folkets jubel en kväll som denna helt och hållet i proportion till hur ofta de här låtarna spelats i radio och på fester. Ju större hit, desto gladare tillrop - alldeles bortsett från hur musiken faktiskt låter. Hur han än burit sig åt hade Gessle inte kunnat få folk att bua ut den där ”Sommartider”. Den är kvällens självskrivna höjdpunkt.

Detta gör Gessles sommarkonserter till ganska förutsägbara tillställningar. De handlar om bekräftelse. Om detta får honom att känna sig inburad i sin egen framgång så döljer han det väl: han formligen lyser av lycka på scen, av folkets kärlek och av kompbandets älskvärda sätt att babysitta och dutta med hans låtar.

Och inom buren, inom de givna ramarna, ser han till att ge plats åt åtminstone lite överraskningar. I förväg var jag skeptisk till de många Gyllene Tiderlåtarna på årets repertoar - detta är trots allt ett annat band. Men det visar sig vara just det som är poängen - detta är ett helt annat band, som tar tillvara allt av värde i de gamla hitsen (utom möjligen den ivrigt snubblande tonårscharmen) och hänger på dem något eget. Brainpool-klanen svänger med en snits som GT aldrig var i närheten av, och varje gång Christoffer Lundqvist greppar gitarrhalsen för ett solo bankar han lite grann av den dammiga nostalgin ur musiken. Detta är musiker med personlighet och med en förvånansvärt avslappnad attityd. Long after ski.

Och störst personlighet av dem alla, det har Helena Josefsson som tilldelats en roll någonstans mellan körtjejens och refrängsångerskans. Hon är det där saltet och den där extra honungen i Gessles låtar. Hon sätter färg. Tillför själ. Kanske till och med en gnutta äventyr.

”När alla vännerna gått hem” och ”Om du bara vill” framför de som duo, Gessle och Josefsson, till Gessles ensamma akustiska gitarr, och plötsligt påminns man om hur lika varandra de faktiskt är som vokalister. De sjunger med så mycket luft att de hade kunnat skicka färjan halvvägs till Helsingør med en enda gemensam pust.

                                                                   

Mer bilder

www.martensson.net