.........En dag kom en känd konstmagnat in i ateljén. Han kallades Greven av Borstahusen men hette Sture Andersson och han var ägare till en av europas största privatkonstsamlingar med cirka 2000 orginalverk av ett stort antal kända konstnärer. Borstahusgreven var en elegant herre som närmade sig 70 årsåldern. Han var trots sin ålder mycket ungdomlig. Han var personlig vän med alla de stora kända konstnärerna som Picasso, Chagall, Salvador Dali med flera. Han hade blivit vän med dom i slutet på tjugotalet när han var i trettioårsåldern och arbetade på en bank. Han gjorde många resor till Paris för han älskade konst. 1928 fick han problem med synen och en läkare sa att han skulle snart bli blind. Därför pantsatte han allt han ägde och tog ett lån på 10.000 kronor en enorm summa på den tiden. Pengar för att resa och se och köpa så mycket konst som möjligt innan han blev blind. Han tog sedan ut pension. Men så kom Krygerkrachen 1929 och alla aktier i världen föll så att de blev totalt värdelösa. Men Greven av Borstahusen var smart och köpte allt han kom över i aktier för sina 10.000 lånade riksdaler.-Det var mycke pengar-Ja visst. Sedan steg värdet på aktsieportföljen fyrahundra gånger till fyra miljoner kronor och då sålde han naturligtvis aktierna i rätt tid. Sedan började Greven resa och lärde känna de mest kända konstnärerna och köpte konst som då var överkomlig för rimliga summor men som senare rusade i skyn i värde. Han blev agent och sålde grafik för Picasso, Dali, Chagall med flera, till köpare i Skandinavien och Tyskland. Greven fick också uppdrag av svenska kungahuset att återföra svensk konst och silver som hade lämnat landet med kungarna Gustav den andre Adolf och Karl den tolvte. Dessa kungar hade sålt ut svenska konstskatter till andra länder för att finansiera sina krig. Sanningen var att de här klenoderna som var mest värdefulla, aldrig hamnade på Stockholms slott utan i, tro mig i Kaptensgårdens samlingar eller såldes av Greven till samlare som kunde betala för sig. Sedan bytte han ut en del med sina egna mindre värda antikviteter och skickade till Svenske Kungen. Greven omgav sig alltid med poeter, skådespelare, museéfolk, musiker, kulturattacheér, författare och konstnärer. Greven var homofil men hade alltid önskat sig en son som han kunde få utbilda själv och forma och undervisa i konst, måleri, skulptur, grafik antikviteter och kanske skulle denne son, en dag, bli en stor konstnär. Jag blev under en tid utsedd till "SON AV GREVEN AV BORSTAHUSEN". Han ville forma mig och lära mig lydnad under hans enormt starka personlighet. Greven hade själv önskat bli konstnär i sin ungdom men insåg ödmjukt att han passade bättre till att vara konstexpert och konstförmedlare. Han själv skulle aldrig bli någon Picasso eller Salvador Dalí, Rembrandt eller Leonardo Davinci. Han trivdes bäst när han fick njuta av skön konst i sina konstnärsvänners samvaro. Han umgicks i sin ungdom med Kung Gustav den 5 naturligtvis, samt Karl Gerhard sångaren på Bernds salonger, Zarah Lenader samt Sigge Fyrst. Han berättade för mig att han varit dubbelagent åt England och Sverige i samarbete med Zarah Leander under Hitlertiden. Alla trodde att Zarah Leander var nazist men Zarah lämnade viktig information som hon inhämtat från nazisterna till Ryssland eftersom hon själv var kommunist men i hemlighet naturligtvis. Jag har kollat detta med Zarah Leandersällskapet men dom förnekat naturligtvis dessa uppgifter. Vad annars? Greven skulle nu presentera mig för sin gode vän Mark Chagall. Det skulle bli den första verkliga separatutställningen i Norden för Chagalls del. Den skulle infalla med hans 80årsdag 1967. Därför uppsökte Greven Cederstams ateljé ett år i förväg för att vi skulle upplysa svenskarna om Chagalls konst. Chagall hade då i dagarna slutfört en serie med inte mindre än 210 olika motiv tryckta i litografi. Det var nog minst 50.000 grafiska blad i läckra färger som väntade på sina nya ägare. De 210 upplagorna var värda summor som närmade sig miljardbelopp. Greven var den man som Chagall utsett till att bli hans agent. Grevens plan var följande. 1963 hade Landskrona Stad firat sitt 550årsjubeleum. Det fanns pengar på den tiden. Kommunen hade byggt upp ett stort festivalområde nere vid Citadellslottet. Området bestod i många glasbyggnader och utställningshallar. Den vackraste var konsthallen som låg i Citadellparken 25 bland stora askträd, kastanjeträd, alar och rödbok. Alla utställningshallarna var ämnade att rivas efter jubileét men konsthallen fick vara kvar. Chagall hade ju permanent utställning i Paris på den tiden i Le Reiskgalleriet, en ganska ful byggnad. Landskrona konsthall skulle bli något mycket vackert i jämförelse med Le Reiskgalleriet. Chagall var barnsligt entusiastisk efter att ha sett fotografier på konsthallen byggd i betong och glas samt med en japansk trädgård anlagd i en ljusgård i centrum av glasbyggnaden.. Vi fick i uppdrag att göra all publicitet inför Chagalls jubileumsutställning. Vi skulle även göra upp ideér runt Greven av Borstahusens nya skapelse, Borstahusens Konstförening som två gånger årligen skulle visa de mest kända konstnärerna i världen i Landskrona konsthall alltså med en början av Chagall, senare Picasso, Salvador Dalí o.s.v. Jag var sexton år gammal och blev involverad i denna enorma uppgift, att lansera Greven av Borstahusens alla konstnärsvänner i Skandinavien samt delta i skapandet av en konstförening där Greven hade oinskränkt makt och härlighet. Ja du," sa Enar. "Här kan man verkligen säga att du var tidigt ute och nu förstår jag vilket försprång du fick genom denna rad av viktiga händelser." "Sant".-"Blev Greven blind som läkaren hade förutspått? Frågade Enar.-Naturligtvis inte han såg lite illa med ett öga men med det andra hade han en syn jämförbar med en falk. Nåväl! Jag fick en enorm uppbackning när jag var 16 -17 år som sagt. Egen promotor, kontakt med de största namnen i konstvärlden, egen ateljé, skolning i hur man arrangerade utställningar, layatade kataloger och afficher och dessutom tillgång till en köpkraftig grupp konstintresserade människor. Det fanns personer runt Greven som var allt från maffiabossar till presidenter och kungar. Alla hans utlänska vänner trodde att Greven var känd för alla i Sverige men han var ju faktiskt en doldis och var mer känd utomlands. Hans aktiva starka personlighet, höga ålder och erfarenhet när jag träffade honom gjorde honom ju också unik Gamla människor har ju oftast en okänd historia för de yngre och kan ibland verka föråldrade med deras erfarenhet är ofta till nytta för den som har tålamod att lyssna och lära.-"Det är sannt."- sa Enar. Läs nu ur boken..-OK-. KAPTENSGÅRDEN Jag hade nu blivit son av Greven av Borstahusen. Grevens palats, Kaptensgården låg bland de många vackra tegelbyggnaderna i det lilla pittoreska fiskeläget Borstahusen. Ön Ven låg där ute i havet och man fick alltid lust att åka dit när det var klart väder. Tiden tycktes stå stilla här. Fiskargubbarna satt ofta och lagade sina fiskeredskap och pratade om de gamla goda tiderna när Öresund var ett levande hav och inte som nu, förorenat, dött och illaluktande. Jag kunde komma och gå som jag ville. Kaffet stod ofta på spisen och det var starkt nog. Greven tog sig alltid tid med att samtala med mig och att visa sina nya konstklipp eller någon katalog från senaste konstresan till Paris, London eller Rom. Om jag stannade några timmar så visste jag att jag blev bjuden på middag och fru Axelsson som var Grevens hemhjälp hade lärt sig det franska köket och odlade grönsaker och kryddor i den välskötta trädgården som låg bakom huset.Tegelmuren runt trädgården omöjliggjorde all insyn och naturligtvis var också den höga murens uppgift att hålla tjuvar borta. I trädgården växte det blommor som förde tanken till Monets parker. Där låg också ett litet hus som Greven kallade Kajutan. Där fick konstnärer bo gratis om de hade ekonomiska problem som till exempel Olle Ohlsson-Hagalund som bodde några år hos Greven och betalade hyran med målerier. Olle gifte sig i Kaptensgården och brudparet bodde länge i Kajutan. När Olle Ohlssons målerier blivit värdefulla flyttade han med sin hustru till Sollentuna. I trädgården fanns några vackra skulpturer. En äkta Rhodinskulptur och en Marino Marini en etruskinspirerad hästskulptur. En skulptur av Marini kostar ju idag 60millioner kronor. Dessutom fanns det en Dalískulptur, en kvinna med utdragna byrålåder i kroppen. Dalí hade förklarat för Greven att idén med skulpturen var att hans mor, som han hatade, hade en byrå på sitt rum med lådor som alltid var låsta. Salvador fick som barn inte se vad som fanns i lådorna. Inte förrän hans mor dött och då visade det sig att lådorna var tomma, lika tomma som hans mor hade varit på kärlek till 26 sin son. Det var alltså en vacker trädgård men inte överdådig utan behagfull med en liten fontän med kubistiska fiskar signerade Pablo Picasso."Va gör den där unge mannen här?" frågade en dam som besökte Greven när hon såg mig, en purung 17 åring sitta och samtala med professor Nilsson, sekreterare i konstföreningen det året. "Han skall bli min efterträdare!" svarade Greven. Men jag skakade nekande på huvudet och svarade damen att Greven var min agent. "Jag kan inget om affärer," sa jag. "Han är inte helt obildbar!" svarade Greven och skrattade gott. "Fru Stjärna kan följa med till konsthallen och se några av hans monumentalverk som visas just nu i Landskrona konstförenings regi." " Låter intressant," sa fru Stjärna och höjde sitt likörglas och skålade med Greven som just gjort en bra affär med hennes make Sixten Stjärna. Inne i huset var möblemang och målerier vackert arrangerade i den nio rum stora fastigheten. Möblerna var antika och några ting i huset hade stort värde. För att inte tala om Grevens silversamlingar och kristallkronor. Silvret var i världsklass och brukade ställas ut Europa runt på antikutställningar. På vinden under alla soffor och sängar hade Greven stoppat in akvareller litografier och dukar av kända konstnärer. Verken låg skyddade av kinesiska sidenmattor som till exempel en Salvador Dalíakvarell som fångade mitt intresse för sin enormt starka utstrålning. Det var ett surrealistiskt motiv i antik romersk stil, något åt Leonardo Davincihållet. Det var en dynamisk brilliant målning föreställande Genesarets sjö med några surrealistiska fiskare. Tyvärr stals den någon tid senare vid en utställning och Greven fick ut 400.000 kronor från försäkringsbolaget. Men märkligt nog dök den snart upp igen hemma hos Greven. Vadå försäkringsbedrägeri? Med andra ord stölden var beställd. Ändamålet helgar medlen. Sådana kupper förekom med några års mellanrum. *************** 1 december månad 1967 hölls den första separatutställningen med Marc Chagall i Skandinavien. Borstahusens konstförening Grevens skapelse blev en stor succé. Chagall hade förbundit sig att göra en liten litografi och trycka upp den i stor upplaga. Varje ny medlem i konstföreningen fick en orginallitografi numrerad och signerad Chagall. På en månad hade antalet medlemmar stigit till 6000 och hade nu dessutom ett hundratal kända handplockade hedersmedlemmar. Många av dessa medlemmar köpte sedan litografier genom Greven. Han blev naturligtvis bara rikare och rikare men han köpte alltid konst och antikviteter för pengarna. I Kaptensgårdens gömmor kunde jag botanisera och studera äkta konst i timmar. Där fanns skolådor med skisser, förlagor och teckningar som Greven kommit över utan att betala något. Dessa enkla verk var omsorgsfullt förvarade eftersom de hade alla någon historia, speciell händelse eller ett minne bakom sig. Greven samlade på dessa arbeten av de olika konstnärerna i bokstavsordning och dessutom enligt årtal för att minnas och kunna berätta för sina goda vänner om sina möten med de stora mästarna. Många av skisserna och teckningar var gåvor som Greven tiggt till sig när konstnären i fråga befunnit sig i ett svagt ögonblick inlockad i Grevens fälla och känt sig tvungen att göra något för den entusiastiske Greven som gärna smickrade dem han umgicks med. "Så snabbt ni tecknar och ändå så elegant," kunde han säga. Han hade naturligtvis förberett sig och hade något pappersark innanför kavajen. "Kan ni inte bara teckna något åt mig? Jag är så facinerad att se på när ni tecknar," kunde han fråga inställsamt inför någon konstnär han besökte "Också signaturen förstås med datum och plats, jag samlar på sådant," kunde han slänga ur sig. Det var en taktik som alltid fungerade. Därför ägde han Picassoteckningar, skisser av Dalí, Max Ernst men även verk av mera okända konstnärer, teckningar på gulnat papper. Några såg ut som bottnar från tårtkartong. Picasso hade också tecknat på vanligt brunt omslagspapper. Några tunna silkespapper som förvarades i en sådan låda visade sig vara skisser av Georges Braque, förlagor till kubistiska gravyrer som enligt Greven aldrig blev tryckta. Det fanns Akvareller av Gösta von Hennings. De var mästerligt utförda. Några gouacher från circus och varitélivet och så vidare. Små läckra färglagda blyertsteckningar av Yves Gannes en konstnär från Van 27 Goghs by Angers. Greven hade träffat Yves på Biblothique National när den unge Yves hade utställning där 1954. Greven köpte då hans oljemålning som bar titeln, "Världsmartyren," ett måleri som det året vunnit ett pris som utdelades till unga konstnärer arbetande i Paris. Och så naturligtvis Dalí den första hippien som han själv kallade sig. Dalí var svag för Greven och gav honom ofta något i present när de träffades. Greven hade många verk av Dalí, Edelmann, Buffet, Chagall, Karel Appel som tillhörde gruppen Cobra, Maurice Estéve och många andra. "Det verkar ju vara ett museum den där Kaptensgården, och Greven borde ju bli utnämnd till professor i konsthistoria." -sa Enar""Ja visst. Det var dom, som faktiskt tog upp den tanken men så fanns det också många fiender." " Umgicks du med Greven från 1966 till 71?" Ja 5år med många besök bland konstskatterna. Du kan inte ana hur mycket oupptäckt konst jag sett, ännu allmänt okända verk av Rembrant, Vincent Van Goog, Leonardi da Vinci, vad mer vill man se? Renoir, Henri de Toulose-Lautrec. Paul Wunderlich med sina blå bilder målade på bladguldsprepparerade bakgrunder. Jag lärde mig mycket av Greven av Borstahusen speciellt när han lät mig träffa kändisar men även andra konstnärer, de som senare blev upptäckta, erkända och berömda. Dessutom fick jag flytta till en femrumslägenhet nere vid hamnen i Landskrona där Greven förvarade ett tusental stora oljemålningar som inte fick plats på Kaptensgården. Lägenheten var fylld från golv till tak med stora dukar från 1600 till 1800talet. Jag hade ju min ateljé där och Greven inbjöd sina vänner att besöka mig och han presenterade mig för alla de viktiga galleriägarna i Sverige speciellt de som tillhörde den äldre generationen som till exempel fru Lindström på Strandvägen i Stockholm. Det var en dam på nästan 100 år som drivit galleriet Modern Konst i hemmiljö i 70 år. Hon hade alla riksdagsledamöterna och ambassadörerna som kunder i sin sexrumslägenhet på Strandvägen alldeles intill Djurgårdsbron. Men hon var en grym häxa och skinnade konstnärerna. Den som lämnade in en utställning oljemålningar till galleriet fick aldrig någonsin se dom igen. Hon sålde allt till höga priser men intäkerna räckte sällan till alla sluga avgifter som stod i liten text i kontraktet. Det var en rik, girig kärring. Expert på att skinna unga lovande konstnärer. Jag skrev kontrakt med henne men som väl var dog hon innan hängning av utställningen. Jag förlorade bara ett måleri som jag lämnat in som deposit. Den ende konstnär hon hade hjälpt var Gustav Arne som i sin ungdom var så fattig att han hade skjutit en svan på Djurgården i någon fågeldamm för att ge sina fem ungar mat på bordet. Han blev naturligtvis polisanmäld men fru Lindström betalade böterna, vittnade i rätten och gjorde Gustav Arne känd så han kunde leva på sin konst. Jag för min del sökte in på en målarskola i Malmö och gick där kanske ett år. Därefter fick jag fyra stipendier Landskrona stads kulturpris och Lions kulturpris och dessutom Görlowska stipendiet två år i rad för att studera grafik för grafikern Bertil Lundberg. Jag var den yngste som kommit in där. Jag var bara 17 år och medelåldern på de andra låg runt tretti. Några var femtio eller mer. De var alla etablerade konstnärer, stipendiater från hela världen. Men jag blev senare rådd av Greven att sluta i konstskolorna och att i stället inrikta mig på egna utställningar. Jag blev inbjuden till många internationella visningar tillsammans med alla de världskända topparna. Jag blev väl lite stöddig av det och var nog ganska uttråkad av det svensk tjafset inom KRO konstnärernas riksorganisation och dom andra konstnärssyndikaten. Det var ju bara föreningar för inbördes beundran och forum för kommunism och annan vänsterradikal politik. Många svenska konstnärer var mer röda än själve Mao Tse Tung på den tiden. Sen träffade jag Sylvia och blev totalt förälskad och vi gifte oss när hon fyllt 17 och jag 21. En månad senare kom Greven hem till oss och ville att jag omedelbart åkte ner till Paris för att bo hos den italienske konstnären Louis Toffoli. Jag skulle trycka upp ett femtiotal motiv i den litografiska verkstad som Picasso, Dalí och Chagall arbetade på. De levde alla på den tiden. Jag skulle vara där i sex månader. Chagalls förläggare Herboch skulle sälja mina litografier. Men Sylvia fick inte följa med för Greven och jag började känna det som om Greven ville kontrollera mig helt och det passade inte mig tyvärr. Allt gick för fort och jag kunde inte 28 fungera under den enorma press som ett sådant erbjudande innebar. Jag bröt med Greven, hyrde en lastbil och vi flyttade hastigt i hemlighet till Östkusten. Ingen utom våra föräldrar visste var vi bodde. Men då började det verkliga eländet. Greven sökte reda mig och förföljde mig och besökte alla gallerierna som jag hade målerier utställda på. Han ställde till det överallt och ljög ihop historier om mig och förstörde mitt namn. Nu började en tid med verkligt stora svårigheter. Den kometkarriär som jag påbörjat vände rakt neråt. Jag fick kämpa för livet i tio års tid. Jag kan nog påstå att Grevens förtalskampanj mot mig ledde till att jag blev mentalt sjuk. Jag fick nervösa kollapser, och även hallucinationer. Ångest, förföljsemani, tvångstankar, panik, oro, själmordsideér. Jag kunde inte se ett höghus utan att känna lust att ta hissen upp till högsta våningen för att kasta mig ut genom ett fönster. När jag åkte färjan till Danmark fick jag kämpa för att inte störta mig ut i det svarta havet. Jag kunde inte gå nära en järnväg utan att känna dragning att slänga mig framför ett tåg. Det var tio år av helvete, ångest, panik. Jag lärde mig så småningom att leva med mina psykotiska tankar. Jag använde ångesten för att skapa mina bilder.........

Källa: http://hem.passagen.se/hkan/    Från en bok av Karl Gustav Thulin